Inställningen avgör allt

Förutom att kropparna är byggda och utvecklade för olika uppgifter, vad skiljer egentligen hopphästen från dressyrhästen?
Kan det vara vår inställning till uppgiften vilken avgör om hästen gillar det eller inte? En renodlad, inspirerande dressyrryttare kanske får hopphästen att njuta av dressyrens ”hinder” och uppgifter liksom dressyrhästen med en hoppryttare på ryggen förknippar bomarbeten med mer glädje än med en dressyrryttare inför samma uppgift?
Är det vi ryttare som avgör vad hästen tycker är kul i mångt och mycket? Vad tror ni?